På långa vingliga ben kom hon till världen. Helt otroligt egentligen. Beundrar min mamma så, helt själv hjälpte hon stoet att föda fram den lilla krabaten. När jag och pappa äntligen kom hem var det redan klart, lite imponerande. Nej, mycket impnerande, jag hade nog haft panik.
När fölisen skulle resa sig upp, ganska osmidigt, fick jag hjälpa henne. Så mjuka hästbäbisar kan vara, inte klokt. Och en riktig fighter är hon, knallade bredvid sin mamma hela vägen in i stallet efter bara nån timme. Det är visst bra för hästar att födas ute, de blir starka då.
No comments:
Post a Comment