It-girl

Sitter på stationen i Herrljunga osch skriver. Känner mig som ballaste sortens it-girl. Dock har jag inga planer på att betala extra pengar för att verkligen komma ut på internet och kunna publicera i skrivande stund. Nej nej, någon måtta får det vara.

Är på väg till skolan, långt från Uddevalla dessvärre. Men världens mys har det varit att hälsa på HONOM. Gick upp tidigt i söndags, trots att jag croupierade på natten. Satt på tåget och pluggade, därav medsläpandet av datorn.

Han hämtade mig på stationen. Det var skönt att träffa honom. Efter mys i soffan, med persiennerna nere den här gången, fick jag följa med honom en sväng till han extrajobb. Fick agera chaufför eftersom han var yr igen. Han har fått virus på balansnerven. Jobbigt läge då man är lastbilschaufför och måste fokusera hela dagen. Kom nästan inte iväg till hans jobb, vi busade, brottades i sängen.

När vi låg och kramades, bara småpratade lite berättade jag om min panikattack i torsdags. Han undrade varför jag hade haft det. Men du vet, jag är van att vara själv, att klara mig själv. Sa ingenting om i lördags. Varför skulle jag, kommer ju int eens ihåg hur han såg ut. Men lite dåligt över det har jag mått, vet inte om det är bra eller dåligt att det släpper.

Efteråt lagade vi tacopaj. Glömde av att be om lunch, så det smakade underbart med mat på kvällen. En stund senare ramlade vi i säng. Visst är sex bra i början, när man är nyfiken och bara överväldigad av varandra. Men när man börjar känna varandra, det känns ännu bättre.

Snart framme i skolan nu, ska träffa gruppen och försöka få ordning på forsknings PM:et. Känns som att vi inte kommit någonstans sedan vi bytte inriktning, men kankse idag. Hoppas det, inlämning på fredag.

Ikväll är det jobb. Ska bli skönt med lite cash igen. Studentlivet är fattigt för en slösa som jag. Särskillt när det är långt kvar till lön då de sista slantarna går till elräkning på 500 spänn. Kassa på att räkna vad det verkar som, har ju för sjutton sagt upp mitt "medlemskap" hos dem.

Var hemma och lekte med fölungen igår, underbara bäbis! Filmade och fotade ännu mera. Så otrolig söt och livlig. Lillasyster fick sig en puss utav henne, rakt på munnen!

Imorgon åker jag och hälsar på pojken. Bästisen övertygade mig om att man minsan inte alls kunde vara ihop utan att man pratat om det. Det kändes bra. Så länge jag inte lovat honom något så kan jag leva med mig själv. Men får nog tala om för den underbaraste killen i hela världen vad jag är, samt framförallt vad jag inte är, redo för. Vill aldrig mer ha osäkerheten och plikten från mitt förra förhållande. Aldrig.

Tvättar idag, så jäkla produktivt :)

Måste snart ner i tvättsugan igen, samt laga käk! Hittils idag har jag endast ätit
en tallrik fil imorse, med banan
en 200g chockladkaka, digestive!
samt druckit två stycken billiga powerdrinks a la willys

Jag undrar varför jag blir sjuk ibland :P

påkörd av en lastbil och allt blir bara mer fel

En lastbil mejade sönder min bildörr imorse. Helvete. Fick stop på honom innan han fortsatte o tog hela dörren med sig, fan vad bra. Synd bara att hela jävla dörren har formen av ett dragspel nu. Otroligt nog gick den att stänga så jag kunde åka hem.

Börjar fan tappa tron på god karma. Var vid kvarnen för att hämta käk åt pappas hästar, HJÄLPA honom med det. Tack så mycket för den. Har verkligen inget annat att säga. Fattig är jag, jättekul att begära av mina redan alltför generösa släktingar att de ska lägga ut ännu mera tid och pengar på mig och mina behov. Fan.

Har hjälpt till hela dagen, burit ved som en tok. Äntligen färdig så far ska få hjälpa mig med deklarationen och ägarbytet på den gamla bilen. Har lovat nya ägaren att komma förbi idag för att fixa det.

Deklaration- kunde tydligen inte göra avdrag för resor och kurslitteratur iallafall. Okej, det kan jag ta. Får ändå 3000 tillbaka.

Ägarbyte- Det går inte. Del två av ägarbeviset FINNS inte. Hepp. Får ringa till stackarn och säga att det inte blir idag heller. Faaan. Hatar när saker och ting inte går i lås, hatar ännu mer när det beror på mig. Fantastiskt vilken underbar dag. :(

dumma flicka

Vill träna nu, huvudet vill iallafall. Kan tänka på viktiga saker då, eller bara låta tankarna flyga fritt. Min kropp blir dock anfådd av trappan upp till mitt våningsplan. Nästäppa.

Fick sms av honom idag. Det lyste upp min annars ganska stressiga skoldag. "Hej sötnos ;) Hur mår du idag?" Så jäkla underbar han är. Kan jag inte ta och inse det nu. Eller är det vad jag gör?

Har inte sagt något om mina bravader i lördags, varken idag eller i måndags när han var här hos mig. Känns onödigt, jag vill inte göra honom ledsen. Dessutom har vi inte lovat varandra något, inbillar jag mig. Även om jag vet om vår tysta överenskommelse. Att det är vi nu. Är jag med på det? Antagligen inte riktigt, då hade jag ju aldrig gjort så. Dumma, dumma flicka.

19 minuter

Kan inte sluta tänka på honom. Han som vill ha mig, han som skrämmer skiten ur mig. Världens snällaste, goaste person tycker om mig, jag borde vara i sjunde himlen. Men icke. Han vet, han är så tvärsäker på att han vill ha mig, det är läskigt. Tänk om jag inte känner likadant. Jag känner något, men vad?

Han får mig att gå från hispigt fjortisbeteende till lugn och harmonisk med sin blotta närvaro. Är det bakvänt? Jag önskar det fanns fjärilar i magen, ska det inte göra det om man är kär? Vill jag vara kär?

Nej, hade inte planerat det så. Men samtidigt tänker jag inte följa mina dumma principer, jag måste ju testa. "He's the best thing I never had". Dock vill jag inte lura honom, få honom att tro något som inte är sant, om det inte är det.

Var lite säker tills i Lördags. Så jävla dumt. Var på tjejfest först, pratade med honom i telefonen, det var toppen. Framåt kvällen blev jag otålig och gick utanför porten för att vänta in de andra töserna. "heej däär" Ajdå. Först oskyldiga kommentarer, sedan höll den andra pojken min hand, jag drog inte bort den. Sedan höll han mig om axlarna, även om jag inte höll om honom så tyckte jag om det. Fan. En kyss hit en kyss dit. Inget hångel, bara nån kyss.

Sedan dansade jag själv.

Föl

På långa vingliga ben kom hon till världen. Helt otroligt egentligen. Beundrar min mamma så, helt själv hjälpte hon stoet att föda fram den lilla krabaten. När jag och pappa äntligen kom hem var det redan klart, lite imponerande. Nej, mycket impnerande, jag hade nog haft panik.

När fölisen skulle resa sig upp, ganska osmidigt, fick jag hjälpa henne. Så mjuka hästbäbisar kan vara, inte klokt. Och en riktig fighter är hon, knallade bredvid sin mamma hela vägen in i stallet efter bara nån timme. Det är visst bra för hästar att födas ute, de blir starka då.

Anonym?

Vaknade imorse, förskyld och gnällig. Efter fixat bort passet jag skulle haft idag landade jag vid datorn. Blogg? Kankse det inte vore så dumt. Lätta mitt hjärta, spelar ju mindre roll om någon orkar läsa. Enligt psykologiläraren är det lättare att få klarhet i saker och ting om det är överskådligt. Daaa. Vet inte om skrivande ger överskådlighet, men varför inte testa. Då huvudet snurrar av tusen saker, varav jag knappast har ordning på hälften är jag öppen för förslag.

Funderar nu på om man verkligen är anonym på en blogg. Det finns säkert någon finnig, datorspelande, osocial liten skit som utan problem kan ta reda på min mail utifrån källkoden (?) och sedan via den ta reda på massa smaskiga, men helt ointressanta fakta om mig. Mitt namn, ålder, skola, arbetsplats, vilket gym jag tränar på, vilka tidningar som premenueras på och vilken min favoritfärg är. Sistnämnda genom att hitta min andra blogg såklart. Den där jag inte är det minsta anonym. Det enda som inte finns angivet där är nog mitt telefonnummer.

Den andra bloggen är bra, absolut. Där kan jag skriva ner olika aktiviteter, saker jag stört mig på eller saker som gjort mig glad. På den andra bloggen läses detta flitigt samt kommenteras av diverse nära vänner och bekanta. Likadant som jag slickar i mig allt vad de har att säga på sina bloggar.

Ändå kan jag inte skriva ALLT där. I utbrott av vrede, självinsikt och vemod har jag nångång skrikit ut min smärta på den platsen. En ensam kommentar prydde det inlägget. "Du skriver så snuskigt bra". Och även om den kommentaren gjorde mig glad, jag hade lyckats förmedla hopplösheten, vemodet och vreden, så förstod jag också att det inte var klokt. Inte klokt att låta en hel värld av internet-användare förstå hur hopplöst allt kan kännas för mig, liksom andra. Det är nog något som vi socialiserats in i att hålla för oss själva. Andra människors allt för starka känslor gör oss obekväma.