Konsumtion av lycka

Är nyss hemkommen från yogapass. Jag gillar yoga, att ha "min-tid" som bara är min. Egentligen är all träningstid sådan tid för mig. Förutom när jag instruerar såklart. En liten tanke som grott är att jag tror det är viktigt att bära med sig en del av lugnet, en del av sinnesfriden även då man går ifrån salen, ut på gatan och fortsätter i samma tempo som vanligt. Om vi inte gjorde det, utan bara avvarade en speciell tid om dagen till exempelvis träning. För att sedan glöma bort att minnas, reflektera eller njuta av de stunderna även efteråt, då tror jag inte att de gör lika mycket nytta. Visst kan man få stora biceps av att springa till gymmet emellanåt, men att känna hur kroppen utvecklas, är det inte det som är det härliga? Att märka en skillnad både inom sig och rent fysiskt. Sedan behöver det inte vara just träning som är din källa till välmående, men det är min. Istället för de små stunderna vi konsumerar lyckan, låter vi den utvecklas och gro inom oss. Ett sätt att orka med ett postmodernt samhälle som bombarderar oss med intryck dagarna i ända?

Fruktsallad..

Förskylningen som plågat min kropp i otaliga veckor försvann i förra veckan. Inte var jag sen med att ränna till gymmet då inte! Lite spänande när man vart borta ett tag, kika på alla boysen vid vikterna. Lägligt nog ligger personalrummet i andra änden av byggnaden, så man måste korsa grabbvärlden på väg dit. Att jag oftast ser ut som fan då jag ska gå på pass skiter jag fullständigt i. Det är ju jag som ska glo på dessa välbyggda män och inte tvärtom så att säga ;)

Precis hemkommen från skolan var det bara att sätta sig med läxböckerna igen. Otroligt intressant expriment att läsa, tur det. Knåpade även ihop två vad jag anser vara relevanta frågor för kursen, till seminariet på torsdag. Vill ligga ett steg före eftersom en gruppmedlem helt sonika och enligt mig omotiverat snäste till och dumförklarade mig idag. Hade hon lyssnat på vad jag ville komma till hade hon nog insett att det inte var vad hon trodde. Jag blev så chockad i själva händelsen att jag kom av mig helt och bara glodde på henne. Hur beter man sig egentligen tänkte jag, och blickarna att dömma utifrån resten av gruppen såg de också en aning förbryllade ut.

Mycket bättre mår jag av att tänka att hon säkert hade en dålig dag. Kan inte vara lätt att vara gammea kärring med rynkor, bristningar och klimakterie :P Särskillt inte då det är en människa som bygger sin identitet på att vara "en träningsmänniska", där mentaliteten, iallafall som jag uppfattat det, ofta ligger i att alltid vara på topp, inte ha dåliga dagar och minsann ta reda på det man ska utföra. Hoppas man känner sig själv lite bättre än att föränta sig det utav sig själv varje dag. Men man behöver faktiskt inte vara otrevlig för det, tycker jag.

Ikväll kommer några söta darlings hem för att kika UB samt Desperate.. och käka lite fruktsallad då förståss! Hade planer på att springa en sväng på berget först. Luften imrose var underbart klar och ren efter regnet. Men då skyfallet tog fart igen har jag skjutit upp det projektet, och nu kommer damerna snart. Imorgon kankse..

Födelsedag!

I lördags fyllde jag hela 21 år, vilket firades med smårgåstårta och partaj så det stod härliga till. Han kunde dock inte komma, jobb? En lördag? Kändes ju som vråldiss, och jag bestämde mig nästan för att det var okej att ragga. Haha, om det hade funnits något att ragga på då vill säga :)

Det gjorde det inte, absolut torrt på hela lilla stället, men men. Fick sova hos kompisen och hon hjälpte mig städa upp i söndags, inte fel. Massa massa att göra i skolan, men hann med att träna nu ikväll, så jäkla härligt. Underbart att dansa...

Nästa lördag är det fest på vishan, en del bugg, jäger och snygga bönder är utlovat. Låter perfekt tycker jag, dessvärre tar det ett bra tag innan jag kan åka till honom. Attans. Bestämma mig hur jag ska göra med dessa pojkar? Nää, varför det när jag kan våndas som nu :P

Ständiga kval..

Skola imorgon. Wiii. Tre dagars ledighet har flugit fram och imorgon är det tillbaks till plugget på schemat. Valborg firades med pratglada och stojjiga tjejer. Trots skoskav lyckades jag även dansa en del. Älskar det, att alla ser men ingen dömmer.

Var inte sugen på att ragga, eller ens titta åt någon kille. Såg iof pojken från förra festen.. Med en ny liten sötnos i knät, kändes lika bra.

Bakslag idag, på fjortisförbannade MSN. Pojke som är singekompis, vän till nåra bekanta till mig. Aldrig riktigt träffat, han har sett mig, men jag kommer inte ihåg honom. Vi flirtar, jämt! Även idag. Jag tycker om det, han är ju mysig och snäll. Snygg också, tror jag :P

Äh, vafan. Orkar inte ens ha dåligt samvete. Borde jag ens?