Anonym?

Vaknade imorse, förskyld och gnällig. Efter fixat bort passet jag skulle haft idag landade jag vid datorn. Blogg? Kankse det inte vore så dumt. Lätta mitt hjärta, spelar ju mindre roll om någon orkar läsa. Enligt psykologiläraren är det lättare att få klarhet i saker och ting om det är överskådligt. Daaa. Vet inte om skrivande ger överskådlighet, men varför inte testa. Då huvudet snurrar av tusen saker, varav jag knappast har ordning på hälften är jag öppen för förslag.

Funderar nu på om man verkligen är anonym på en blogg. Det finns säkert någon finnig, datorspelande, osocial liten skit som utan problem kan ta reda på min mail utifrån källkoden (?) och sedan via den ta reda på massa smaskiga, men helt ointressanta fakta om mig. Mitt namn, ålder, skola, arbetsplats, vilket gym jag tränar på, vilka tidningar som premenueras på och vilken min favoritfärg är. Sistnämnda genom att hitta min andra blogg såklart. Den där jag inte är det minsta anonym. Det enda som inte finns angivet där är nog mitt telefonnummer.

Den andra bloggen är bra, absolut. Där kan jag skriva ner olika aktiviteter, saker jag stört mig på eller saker som gjort mig glad. På den andra bloggen läses detta flitigt samt kommenteras av diverse nära vänner och bekanta. Likadant som jag slickar i mig allt vad de har att säga på sina bloggar.

Ändå kan jag inte skriva ALLT där. I utbrott av vrede, självinsikt och vemod har jag nångång skrikit ut min smärta på den platsen. En ensam kommentar prydde det inlägget. "Du skriver så snuskigt bra". Och även om den kommentaren gjorde mig glad, jag hade lyckats förmedla hopplösheten, vemodet och vreden, så förstod jag också att det inte var klokt. Inte klokt att låta en hel värld av internet-användare förstå hur hopplöst allt kan kännas för mig, liksom andra. Det är nog något som vi socialiserats in i att hålla för oss själva. Andra människors allt för starka känslor gör oss obekväma.