Konsumtion av lycka

Är nyss hemkommen från yogapass. Jag gillar yoga, att ha "min-tid" som bara är min. Egentligen är all träningstid sådan tid för mig. Förutom när jag instruerar såklart. En liten tanke som grott är att jag tror det är viktigt att bära med sig en del av lugnet, en del av sinnesfriden även då man går ifrån salen, ut på gatan och fortsätter i samma tempo som vanligt. Om vi inte gjorde det, utan bara avvarade en speciell tid om dagen till exempelvis träning. För att sedan glöma bort att minnas, reflektera eller njuta av de stunderna även efteråt, då tror jag inte att de gör lika mycket nytta. Visst kan man få stora biceps av att springa till gymmet emellanåt, men att känna hur kroppen utvecklas, är det inte det som är det härliga? Att märka en skillnad både inom sig och rent fysiskt. Sedan behöver det inte vara just träning som är din källa till välmående, men det är min. Istället för de små stunderna vi konsumerar lyckan, låter vi den utvecklas och gro inom oss. Ett sätt att orka med ett postmodernt samhälle som bombarderar oss med intryck dagarna i ända?